Till de ryska ortodoxa

Mina fingrar gled smidigt över skägget som täckte min haka när jag knäböjde på sidlinjen och tänkte. Jag kastade en blick över axeln och tittade på mina spelares ansikten när de satt där på bänken och såg händelserna i den sista ordinarie matchen utspela sig. Jag vände mig bort från dem och tittade upp på resultattavlan för att se att poängen inte hade förändrats något sedan sist jag tittade på den. Vi var fortfarande under med tio med fem och lite förändring kvar för att spela i fjärde.

Min tävlingssida sa åt mig att vinna det jävla även om det var en meningslös match. Det var ingen stor grej om vi förlorade. Vi hade redan säkrat förstaplatsen i distriktsturneringen som skulle starta på måndag. Förlust skulle innebära att vi inte skulle sluta obesegrade i grundserien.

Jag tittade på tjejerna igen. Taylor var fokuserad på spelet och försökte ge riktning från bänken. Nikki och Tessa pratade och pekade på något. Tracy gäspade och täckte sin mun när hon såg mig titta och log. Bree var längst ut på bänken och tog en drink. De fem hade suttit här under större delen av den tredje och hela den fjärde hittills. Jag gav dem en vila så att de skulle vara redo för måndag.

Jag stod och vände mig mot dem. "Vad tror ni tjejer. Vill ni vinna den här matchen och sluta obesegrade eller ska vi låta underklassmännen avsluta det och ta förlusten?"

Taylor pratade snabbt. "Jag skulle vilja vinna och avsluta säsongen perfekt."

Resten av tjejerna höll med och lade till sina två cent när de upprepade vad Taylor redan hade sagt.

"Okej", suckade jag medan jag tittade på klockan igen. "Nästa spelstopp kommer ni fem tillbaka in där. Om ni tjejer inte har den här ledningen halverad efter två minuter drar jag ut er och vi tar förlusten."

"Två minuter", skämtade Nikki halvt. "Den kommer att vara bunden till tre minuter."

"Bra", log jag. "Om inte, är det extra hopp i morgon."

"Låt oss gå," ropade Taylor när de lämnade bänken och gick till målskyttens bord för att checka in.

Det krävdes ytterligare ett besittning för bollen att studsa utanför spelfältet och stoppa klockan. Det fanns fyra och lite växling kvar på klockan nu när min startfemman återvände till golvet och försökte hålla sitt löfte.

"Texas", ropade jag och snurrade runt min hand.

Taylor upprepade mitt samtal medan jag vände mig mot Rob. "Hej, ge mig smörjbrädan snälla. Jag tänkte precis på något."

Jag vände mig om för att se Taylor glida till vänster om sin försvarare och ta de tre. Det vände nätet och skar ledningen till sju. Hon skällde ut order om en full hovpress med fällan. Jag vände mig tillbaka till Rob medan han gnällde om något och sköt sedan stolen ur vägen för att nå brädan. Jag hörde det avlägsna ljudet av något poppa sedan ett gällt skrik av smärta. Jag vände mig om för att se vad bråket handlade om men lamporna på gymmet slocknade. Allt jag kunde se var det Sexiga Lesbains som har sex röda utgångsljuset längst ut på gymmet innan det försvann också.

Jag kunde höra en röst som ropade mitt namn på avstånd. Jag försökte stå och röra mig mot ljudet men jag kunde inte få igång mig själv. Jag kunde inte stå, mina ben sömmade hjälplösa när jag försökte gå men ingenting hände. Det var det sista jag kunde minnas att det hände mig.

*

"Herr Tillman." Rösten registrerades i bakhuvudet när någon talade. Rösten verkade så avlägsen och dämpad. Det var som om jag var under vattnet och någon ropade mitt namn från ytan. Det ekade innan det försvann.

"Vi ska snart dra i andningsslangen. Du kan känna ett visst obehag när vi tar bort det."

Tystnaden fyllde mitt huvud nu. Jag kunde höra rösten men mitt sinne förstod inte vad som sades. Det fanns ingen medveten tanke eller förståelse just nu. Det var bara det tunnaste ljuset som kom in i mina ögon när jag försökte öppna dem.

"Tror du verkligen att de kan höra dig?" frågade en annan röst.

"Jag vet inte?" kom svaret."Jag har gjort det här länge, det kanske är mer en vana att säga det än vad som helst."

"Jag gillar att tro att de kan", sa en annan röst.

"Är vi redo?"

"Färdig när du är, Nancy."

"Okej, herr Tillman. Du kanske känner lite obehag, bara slappna av så går det över på bara en sekund."

Vad de än gjorde kände jag ingenting. Ljuset var borta nu, bara svärta omgav mig när jag hörde rösten för sista gången.

"Du gör bra herr Tillman. Andas bara för mig. Fortsätt andas."

*

"Mr Tillman, jag är här för att kontrollera dina vitals," hörde jag eka genom mitt huvud igen. "Jag är klar om en minut."

Mina ögon öppnades för den suddiga bilden av någon som stod Psykiatris muntliga nämnder mig. Jag kunde inte urskilja hudfärg, ögonfärg, hårfärg eller vad hon hade på sig. Det enda jag visste med säkerhet var att hon var en kvinna genom ljudet av hennes röst. Det var som om jag fortfarande låg under vattnet i en pool med öppna ögon och försökte se någon på tio fots avstånd.

Jag fick inte panik över känslan av att inte veta. Det var den euforiska känslan jag varit med om några gånger i mitt liv efter att jag vaknat från operationerna. Allt var långsamt och lugnt just nu. Du kunde inte ta in mycket av din omgivning, du visste bara att du vaknade. Jag blinkade några gånger till och försökte få min syn att klarna ytterligare.

"Sköterska Nancy," hörde jag. "Han vaknar, hans ögon är öppna och han blinkar."

Jag hörde steg svagt tills de blev starkare. De stannade precis bredvid mig innan en annan mjuk röst ropade mitt namn.

"Herr Tillman, kan du förstå mig. Kläm mina fingrar om du kan förstå mig."

Jag kände hur hennes fingrar rörde vid min handflata och vilade där en stund. Mina fingrar rörde sig och krökte sig runt hennes för att ge mitt svar.

"Ring ring Gertrud", beordrade hon. "Hon kommer att bli glad över att han börjar vakna."

"Herr Tillman. Är du fortfarande med mig?"

Jag klämde igen.

"Ok herr Tillman", jublade hon. "Du var."

Jag bleknade innan hon slutade.Jag slöt ögonen och gled iväg.

*

Medvetna tankar fyllde mitt sinne när jag öppnade ögonen igen. Den här gången var min vision klarare och jag kunde ta in var jag var och min omgivning. Mina ögon fokuserade på taket först när ljudet från maskinerna pipade runt mig. Jag såg mig omkring och såg källan till ljudet bredvid min säng. Jag följde sladdarna som hängde från den tillbaka till min Till de ryska ortodoxa registrerades nu när jag låg på sjukhuset. Jag hade ingen aning om varför jag var här och hur jag hade kommit hit. Jag var rädd nu. Varför var jag här. Vad hade hänt mig och varför var jag här. Jag trodde att jag var på en basketmatch men nu var jag här. Det förvirrade och upprörde mig när jag rörde mina händer och tittade ner på dem. Jag var tvungen att komma härifrån. Vad fan var det som pågick. Mina armar kändes så tunga just nu, som om jag var fastspänd vid sängen trots att jag inte var det. Varför kan jag inte röra mig?

Maskinen bredvid min säng började pipa snabbare när min puls ökade. Kom igen armarna, rör på dig. Jag försökte igen och fick en att glida över min kropp och röra vid IV-linjen som var i min arm. Jag kunde dock inte koordinera mina fingrar tillräckligt för att ta tag i linjen. Det fick min puls att rasa mer och maskinen pipa snabbare. Det fanns en skugga i dörröppningen när jag försökte få fingrarna att fungera och dra i sladden.

"Mr Tillman," hörde jag en röst. "Snälla, dra inte ut det."

Jag slutade med det jag gjorde och tittade upp på henne. Hon gav mig ett mjukt leende när hon kom till sängkanten nu och la sin hand på min.

"Jag är glad att du är vaken", log hon stilla.

Jag tittade upp på henne och gav mitt eget mjuka leende. Jag visste inte varför jag log egentligen. Jag var fortfarande livrädd. Hon flyttade min arm tillbaka till min sida så att jag skulle sluta försöka dra ut IV.

"Vet du var du är herr Tillman?" frågade hon.

Jag gav inget svar. Mina ögon sökte igenom rummet när jag tog in mer av det som fanns omkring mig. Hon måste ha tagit min tystnad som mitt svar.

"Du är på sjukhuset", svarade hon. "Du var med om en ganska allvarlig bilolycka för några dagar sedan.Du har legat i koma i ungefär en vecka nu. Du fick ett ganska allvarligt slag i huvudet."

Jag nickade mjukt medan jag bearbetade informationen hon berättade för mig.

"Du började vakna igår så vi drog i röret för att se om du skulle andas på egen hand. Du kanske är in och ut nästa dag eller så när du fortsätter att återhämta dig och kommer ut ur det. Du kommer förmodligen att bli väldigt ont av olyckan också."

Jag nickade igen och tittade lite mer runt i rummet.

"Jag ska ta en uppsättning vitala medan jag är här."

Det började äntligen sjunka in om vad hon hade sagt till mig. Jag var med om en bilolycka. Hur fan hände det. Jag trodde att jag var på gymmet och tittade på en basketmatch. Hur fan hamnade jag i en bil. Jag tittade åt min sida medan hon lindade manschetten runt min arm och började pumpa upp den för att ta ett tryck. Jag såg en bild i en ram. Jag kunde inte se vem det var förutom det bruna håret. Min första tanke var Taylor. Fan, var Taylor okej. Vad hände med henne. Var hon med mig i bilen?

"Taylor?" jag gnällde. Min hals var väldigt repig och svag. Den kom knappt ut.

"Jag är ledsen", sa sköterskan.

Min första tanke var att hon var ledsen att hon var tvungen att berätta dåliga nyheter för mig. Hon skulle berätta för mig att något hemskt hade hänt Taylor. Hur kunde det vara. Jag gick precis igenom.

"Jag hörde dig inte, herr Tillman," sa hon och bröt mina tankar. "Kan du säga det igen?"

"Taylor?" Jag grymtade lite tydligare Nytt ukrainskt singelnätverk här gången.

"Nej, jag heter Nancy."

"Bilden", stönade jag. "Henne. Taylor?"

"Åh, bilden. Det är Teagan."

"Teagan?" frågade jag förvirrat.

"Ja", log hon. "Det är din fru, Teagan. Kommer du ihåg henne?"

Jag nickade ja när hon drog av manschetten från min arm och gick runt sängen för att ta bilden. Hon förde den närmare mitt ansikte och lät mig titta på den. Ja, det var hon. Det gjorde mig dock väldigt förvirrad. Jag trodde att hon var borta och Taylor och jag.

"Hon borde vara inne på morgonen" sa sköterskan."Hon har varit här varje dag och väntat på att du ska vakna."

Jag nickade och tittade på bilden igen. Det såg inte bekant ut för mig men jag visste att det utan tvekan var Teagan. Jag var väldigt förvirrad nu. Teagan var borta. Hur kunde hon komma och träffa mig på morgonen?

"Okej herr Tillman," talade sköterskan. "Jag måste göra mina rundor. Snälla dra inte ut IV. Jag känner verkligen inte för att sticka dig igen."

Jag skakade på huvudet. "Nej", sa jag svagt. "Taylor?"

"Herr Tillman", sa hon lugnt. "Jag vet inte om en Taylor. Är hon någon du känner?"

"Ja", sa jag snabbt. "Var är hon?"

"Jag vet inte," suckade hon. "Jag är inte alltid tilldelad den här våningen så jag är inte säker på vem som har besökt dig förutom Teagan. Teagan är din fru, du kommer ihåg henne, eller hur?"

Jag nickade men suckade samtidigt.

"Låt mig gå och fråga de andra sjuksköterskorna så kanske de kan hjälpa mig", erbjöd hon. "Jag kommer snart tillbaka."

Jag nickade och började tänka när hon lämnade mitt rum. Hur fan kunde Teagan komma och träffa mig på morgonen. Jag försökte bearbeta allt men jag kunde inte just nu. Jag var fortfarande dopad och allt var långsamt och grumligt i mitt sinne. Någonstans i bakhuvudet visste jag att det här inte var en dröm men jag kunde inte få den att fullborda för att Bikini Wet T Shirt Contest hur det inte var det. Kanske var jag död och det här var livet efter detta. Det här var verkligen inte så de fick det att låta i söndagsskolan. Jag föreställde mig saker annorlunda. Innan jag visste ordet av var jag ute igen.

*

Jag vaknade någon gång senare av att någon mjukt rörde vid mitt ansikte. Mina ögon öppnades och blinkade för att rensa sömnen från dem innan jag fokuserade på personen som satt med mig i sängen.

"Jake. Det är jag baby."

Jag kände den rösten var som helst. Det var den där mjuka och lugna rösten som varit en del av mitt liv så länge nu. Det skrämde mig nu. Jag blinkade hårt och fokuserade på hennes ansikte.

"Teagan?" Jag frågade.

"Ja älskling", jublade hon. "Det är jag, jag är här. Jag är precis här."

Jag studerade hennes klargröna ögon medan hon tittade tillbaka på mina.De började grumla av tårar när hon log och talade igen.

"Du var med om en olycka, baby," fortsatte hon. "Du har legat Ryssens primat koma i en vecka nu. De sa att det kan ta ett tag innan saker kommer tillbaka."

"Är jag död?"

"Nej", log hon mjukt. "Du lever. Du är bara på sjukhuset."

"Hur är det med dig?" frågade jag förvirrat. "Är du död?"

"Nej", sa hon mjukt. "Jag mår bara bra."

"Men du var med mig i bilen."

"Nej älskling", suckade hon. "Jag var inte med dig."

"Men. jag tänkte."

"Hur mår han?" frågade sköterskan när hon gick in.

"Han har precis vaknat och har ställt några frågor," svarade Teagan. "Han verkar väldigt förvirrad."

"Det är väldigt normalt", erbjöd sköterskan. "När någon går in i koma tar det lite tid för saker att komma tillbaka. Olyckan i sig kan ge honom korttidsminnesförlust. Förhoppningsvis kommer det tillbaka under de kommande dagarna. Han hade mycket aktivitet i hjärnan när vi gjorde magnetröntgen på honom så det är alltid ett gott tecken. Svullnaden har gått ner och det är därför han kommer ur det."

"Kommer du ihåg hur du kom hit, herr Tillman?" frågade hon mig nu.

"Jag minns inte," sa jag svagt. Mina ögon blev tunga och jag började sakta glida igen.

"Kommer du ihåg något som ledde fram till bilolyckan?"

"Jag . minns inte ." Jag drev igen.

*

När jag vaknade igen var rummet mörkt och tomt. Det var bara jag och maskinerna igen. Mina tankar gick genast till Teagan. Hade hon verkligen varit här. Jag tittade runt i rummet och märkte att allt var som det var när hon var här. Hon måste ha varit här. Men hur. Jag trodde att hon var borta.

Jag låg där förvirrad när jag försökte tänka hårt på det förflutna. Jag kunde inte förstå någonting vid det här laget. Jag kunde minnas vad som hade hänt Het transsexuell kuk mig och Taylor. Men med tanke på den nuvarande situationen och att Teagan var här tidigare var jag inte ens säker på om det var sant eller om det var sant.Var fan var Taylor. Var hon okej. Ännu bättre, vilken dag var det. Hur länge hade jag sovit. Hur länge hade jag varit ute?

Jag tittade runt i rummet igen för att försöka hitta något som skulle hjälpa. En kalender, en tidning, ett datum på smörjbrädan, en klocka, allt som kan hjälpa. Jag hittade en klocka på bortre väggen där det stod 1135. Under den låg smörjplattan med några lappar på. Jag flyttade i sängen för att försöka sitta upp lite mer så att jag kunde läsa den. Hela min kropp värkte när smärtan sköt genom mina ben med rörelsen. Jag gav upp det snabbt och återgick till att tänka och försöka tyda mysteriet.

Jag låg där och gick i cirklar länge. Varför kunde jag inte komma ihåg. Vad fan var det som pågick. När jag tänkte på det fick jag bara fler frågor. Det slitit ut mig också. Om jag bara skulle sova kanske allt skulle fixas. Vad fixades dock. Jag sprang igenom allt i huvudet igen men hittade inte svaren. Till och med grejerna med Taylor under de senaste månaderna började bli suddiga. Jag kom fram till att jag bara ville ha ett svar. Varför var jag här och vem var jag med?

*

Jag hörde fotsteg precis utanför min dörr när jag vaknade. Jag såg mig omkring och märkte att jag fortfarande var på sjukhuset så att sova fixade uppenbarligen ingenting. Men mitt sinne kändes lite klarare och jag kunde bearbeta mer. Ljudet var tydligare, jag kunde läsa vem som tillverkade utrustningen som jag var fäst vid nu. Jag kände mig bättre, piggare än tidigare, men ingenting var vettigt. Drömde jag nu eller drömde jag förut?

Sköterskan gick in genom dörren och såg mig ligga där med öppna ögon och titta runt. Hon log när hon rundade sängen för att komma närmare mig.

"God morgon", log hon. "Hur mår du i morse?"

"Jag vet inte," sa jag mjukt. "Jag är inte säker på hur jag ska känna."

"Förhoppningsvis bättre än igår", erbjöd hon.

"Mer förvirrad", svarade jag. "Eller fortfarande förvirrad."

"Du var med om en olycka."

"Ja," stönade jag."Det har jag fått höra och jag minns det. Jag vet inte hur jag kom hit. Jag trodde att jag var på gymmet. Hur fan hamnade jag här?"

"Att förlora korttidsminne är vanligt när man tappar medvetandet", erbjöd hon.

"Vilken dag är det?"

"Tja", suckade hon. "Låt mig tänka en minut. Det är den åttonde oktober."

åttonde oktober tänkte jag. Det är verkligen inte vettigt. Basketen skulle inte ens ha börjat än. Hur kunde jag ha varit på gymmet på en match?

"Är du säker?" Jag frågade.

"Ja," sa hon självsäkert.

"Hur länge har jag varit ute?"

"Du har varit här i åtta dagar nu."

"Jösses", suckade jag.

Hon började säga något men jag avbröt henne. "Är du säker på att det är oktober?"

"Det är vad min telefon säger," svarade hon.

"Hum," suckade jag igen.

"Vilken Orala infektioner Symtom tror du att det är?" hon frågade.

"Är du säker på att jag har varit ute i bara en vecka?" Jag frågade. "Känns som mycket längre om jag minns rätt."

"Vad kan du komma ihåg?" hon frågade.

Jag tänkte en sekund. Jag grävde djupt i mitt sinne nu och försökte tänka. Jag var rädd för att svara med tanke på att jag kunde ha svurit att jag såg Teagan igår. Det var ett kort ögonblick men det kändes verkligt.

"Jag vet inte," suckade jag. "Är det möjligt.att drömma när man är ute?"

"Det har funnits en hel del fall där patienter säger att de har haft livliga Äldre kvinna Sex Vids när de varit ute. Andra säger att de kände sig som om de sov. Det är möjligt att drömma."

"Det var verkligen inte lugnt," erbjöd jag.

"Jaha", log hon mjukt.

"Var det någon mer i bilen med mig?" Jag frågade. "Jag trodde att jag kom ihåg någon annan i bilen med mig."

"Såvitt jag vet var du ensam. Såvida du inte hade någon i bilen och de gick iväg innan brandkåren kom dit. Men vad jag hörde var du tvungen att tas bort från bilen med Livets Jaws."

Så jag var ensam trodde jag. Jag fortsatte att tänka nu. Om jag inte var på gymmet med Taylor och Teagan inte var med mig i bilen borde de båda klara sig. Men.var det verkligheten eller försökte jag lura mig igen?

"Vem har varit här för att träffa mig?"

"Många människor, herr Tillman. Det finns många människor som vill se dig bli bättre och gå härifrån."

"Som vem?" Jag bad nästan nu.

"Tja, din fru Teagan, umm. Thom, Tammy, Taylor, Tessa, Rob, Gary och några andra. Jag tror att några spelare från ditt lag också var här. De lämnade några kort till dig där borta om du vill att läsa dem."

"Taylor var här. När?"

"Igår, men du sov."

"Varför väckte ingen mig?"

"Du behöver vila", fnissade hon lite. "Läkares order."

Jag suckade av frustration men jag kände mig bättre över att hon var här. Hon blev åtminstone inte skadad.

"Jag är säker på att de kommer att vara med idag", erbjöd hon.

"Jag hoppas."

"Det kommer de," log hon. "De har alla varit mycket oroliga för dig."

"Ja, jag är orolig för mig också."

"Du bör återhämta dig helt. Du kommer att ha ont i några dagar men du borde må bra när du väl kommer härifrån."

"Det är inte det jag är orolig för."

"Åh?" frågade hon.

Jag suckade innan jag förklarade. "Jag försöker fortfarande linda mitt huvud runt hela den här grejen. Vad jag kan minnas, även om det är flummigt, kan jag inte minnas att Teagan var med i det. Jag menar, jag vet vem hon är och jag vet att hon är min fru men jag kan inte tänka tillbaka på vad jag har sett och hitta henne i det. Det är väldigt oroande och frustrerande."

"Korttidsminnesförlust är vanligt", erbjöd hon. "När de kommer hit kan du prata med dem och kanske kommer något de säger att trigga ett minne och det kommer tillbaka."

"Det var ingen annan i bilen med mig?" frågade jag igen. "Teagan eller Taylor?"

"Nej herre," suckade hon. "Det var bara du."

Jag kunde fortfarande inte lägga tankarna runt allt. Teagan gick bort och att jag hittade Taylor var verklig även om jag på något sätt visste att det inte var det. Men jag kunde inte övertyga mig själv ännu. Jag var tvungen att se det själv. Jag var tvungen att röra vid den, känna på den, ställa frågor och få några hårda fakta innan jag kunde avfärda det tvivel jag hade i bakhuvudet.Jag ville att en av dem här skulle ge mig fakta så att jag kunde lägga pusslet och gå vidare. Sjuksköterskan var hjälpsam men inte rätt sorts hjälpsam. Mina patienter blev smala.